Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

 
Den kristna dagvisan
Den signade dag, som vi nu har se
av himmelen till oss nedkomma,
han blive oss sall, han late sig te
oss allom till gladje och fromma.
Ja, Herren, den hogste, oss alla i dag
for synder och sorger bevare.
Men sasom en fagel mot himmelens hojd
sig lyfter pa lediga vingar,
han lovar sin gud, ar glad och fornojd,
nar han over jorden sig svingar,
sa lyfter sig sjalen i hjartelig frojd
till himlen med lovsang och boner.
Ack, latom oss lova och bedja var Gud,
nar stunderna vaxla och skrida,
sa skola vi starkas att halla hans bud
och vaka och taligen lida.
Ja, latom oss verka med allvar och flit,
sa lange oss dagen forunnas.
sv. Ps. 424: 1, 5, 6
 
Sveriges karta
Jag ser fran skolans dar en bild, 
av fingrar markt, med plumpar spilld, 
pa kalkad vagg i prima, 
en karta, klistrad upp pa larft, 
utav den svenska jord vi arvt, 
vart land fran fordomtima. 
Dar lag det mellan fjall och sjo 
pa Skandinaviens halva o, 
som, nar den sags fran sidan, 
for var primanska fantasi 
ett utstrackt lejon kunde bli 
i vila och forbidan. 
Pa kartan stirrade vi sma, 
och tanken hisnade att ga 
den andlost langa vagen 
fran Ystad uppat Tornea, – 
den notte man ut jarnskor pa 
som i den gamla sagen. 
An tanker jag mig var provins 
i samma farger, som jag minns 
fran kartans bjarta granser: 
ett Skane gult som skordefalt, 
ett Sormland gront som bjorkens talt, 
da Varmland stalblatt glanser. 
Langst upp i norr ett blodrott snitt; 
dar vidtog Ryssland tomt och vitt, 
och blicken atervande 
till Sveas bygd med berg och slatt, 
sma stader liksom smultron tatt 
och strommar utan ande. 
De runno har, de floto dar, 
och det var vanda och besvar 
att halla ihop dem alla; 
i klassens mummel, laxors sus 
jag horde deras fjarran brus 
for mina oron svalla. 
Ur minnet gledo namnen han 
sa snabbt som nagra timmertran 
pa Vasterbottens alver, 
och barnatarars salta tag 
forente sig med varje vag, 
som genom Norrland valver. 
Men liksom Engelbrekt med mod 
fran stad till stad, fran flod till flod 
vi fram till malet lande. 
Erovringen var lang och svar, 
men nu var fosterjorden var, 
nu, da dess drag vi kande. – 
Dar forr vi sutto, du och jag, 
ett slakte sitter nu i dag, 
som kan vad vi ej visste. 
Den, som hos oss var framst i led, 
bland denna ungdom sjonke ned 
kanhanda till den siste. 
Nu bojas over kartans blad 
de huvun sma i lockig rad, 
som efter oss ta arvet. 
Vad oss synts langt, for dem syns kort, 
och alla avstand svinna bort 
i jarnvagstidevarvet. 
De lasa pa det svarta nat, 
som korsar alvens blaa fjat 
och genom fjallet spranger. 
Lokomotivets galla sus 
i flodsystemets dova brus 
pa kartan in sig mangder. 
Men sag, vad tanker du darvid, 
du unga att i angans tid, 
var kinder kunskap bleker? 
Har val i brinnande termin 
du dorren stangt for fantasin, 
som skimrar och som leker? 
Nej, an mot gossens skolpulpet 
hon lutar sig i hemlighet, 
var barndoms trostarinna. 
Med hennes trollglas i sin hand 
i laxans torra okensand 
skall liv och farg han finna. 
Du hulda fe, du barnens van, 
i boken braddar mala an 
din bildvarld for de unga! 
At hemmets skog och fjall och alv, 
at jarnets doda massa sjalv 
giv sa en sjal, en tunga! 
Och pragla levande och varm 
en Sveriges bild i barnets barm, 
som mannen skall bevara, 
som han skall agna glad en gang 
sin levnads garning eller sang 
och do for att forsvara!
Carl Snoilsky
 
I. Pojken
 
Tomten 
Sondag 20 mars
Det var en gang en pojke. Han var sa dar en fjorton ar gammal, lang och ranglig och linharig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och ata, och darnast tyckte han om att stalla till odygd. 
Nu var det en sondagsmorgon, och pojkens foraldrar hollo pa att gora sig i ordning for att ga i kyrkan. Pojken sjalv satt i skjortarmarn pa bordskanten och tankte pa hur lyckligt det var, att bade far och mor gingo sin vag, sa att han skulle fa ra sig sjalv under ett par timmar. "Nu kan jag da ta ner fars bossa och skjuta av ett skott, utan att nagon behover lagga sig i det," sade han for sig sjalv. 
Men det var nastan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, for just som han stod pa troskeln och var fardig att ga, stannade han och vande sig mot honom. "Eftersom du inte vill ga i kyrkan med mor och mig," sade han, "sa tycker jag, att du atminstone kan lasa predikan hemma. Vill du lova, att du gor det?" "Ja," sade pojken, "det kan jag val gora." Och han tankte forstas, att inte skulle han lasa mer, an han hade lust till.