Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Lararen talade langt och utforligt, och parveln, som lag instangd i portoren, var nog bra otalig. Men han matte ha legat mycket stilla, for portorens agare markte inte alls, att han bar honom med sig. 
Slutligen gick anda hela sallskapet in i borgen, men om parveln hade hoppats, att han skulle fa nagot tillfalle att smyga sig ur portoren, blev han bedragen, for eleven beholl den pa sig, och parveln maste folja med genom alla rummen. 
Det blev en langsam vandring. Lararen stannade i varje ogonblick for att forklara och undervisa. 
I ett rum fanns en gammal spisel, och framfor denna stannade lararen for att tala om de olika eldstader, som manniskorna hade brukat under tidernas lopp. Den forsta eldstaden inomhus hade varit en stenhall mittpa stuggolvet med en rokoppning uppe i taket, som slappte in bade regn och vind, den andra hade varit en stor, murad ugn utan skorsten, och den hade nog gjort det varmt i stugan, men ocksa fyllt den med rok och os. Da Vittskovle byggdes, hade manniskorna just hunnit sa langt som till den oppna spiseln, som hade en vid skorsten for roken, men ocksa lat det mesta av varmen folja med upp i luften. 
Om den dar parveln nagonsin hade varit haftig och otalig, fick han da den dagen en god ovning i talamod. Nu var det val redan en timme, som han hade legat ororlig. 
I nasta rum, som lararen kom till, stannade han framfor en gammal sang med hog sanghimmel och rika gardiner. Och genast borjade han beratta om forna tiders sangar och sangstall. 
Lararen gjorde ingen bradska. Men han visste ju heller inte, att det lag en liten stackare instangd i en portor och bara vantade pa att han skulle sluta. Nar han kom till ett rum med gyllenladerstapeter, talade han om hur folk anda fran de forsta tiderna hade klatt sina vaggar, nar han kom till ett gammalt familjeportratt, berattade han om kladedraktens manga oden, och i festsalarna beskrev han forna tiders satt att fira brollop och begravningar. 
Darpa talade lararen ocksa litet om de manga duktiga man och kvinnor, som hade bebott borgen, om de gamla Brahearna och de gamla Barnekowarna, om Kristian Barnekow, som hade gett konungen sin hast mittunder flykten, om Margareta Ascheberg, som hade varit gift med Kjell Barnekow och som anka hade styrt garden och hela trakten i femtitre ar, om bankiren Hagerman, som var torparson fran Vittskovle och hade blivit sa rik, att han hade kopte hela garden, och om Stjernsvardarna, som hade skaffat folket i Skane battre plogar, sa att det hade kunnat overge de gamla spektaklen till traplogar, som tre par oxar knappast kunde rubba. 
Under allt detta lag parveln stilla. Om han nagon gang hade varit odygdig och stangt igen kallardorren om mor eller far, sa fick han nu lara sig hur de hade kant det, for det drojde i timtal, innan lararen slutade. 
Till sist gick lararen ater ut pa borggarden, och dar talade han om manniskoslaktets langa arbete for att skaffa sig verktyg och vapen, klader och hus, mobler och prydnader. Han sade, att en sadan gammal borg som Vittskovle var en milstolpe pa vagen. Dar kunde man se hur langt manniskor voro hunna for trehundrafemti ar sedan och sjalv bedoma om det sedan dess hade gatt framat eller tillbaka for dem. 
Men detta talet slapp parveln att lyssna till, for eleven, som bar honom, hade blivit torstig pa nytt och smog sig in i koket for att be om en dryck vatten. Nar nu parveln blev inburad i koket, matte han ha forsokt att se sig om efter gaskarlen. Han hade borjat rora pa sig, och harvid rakade han att trycka for hart mot locket, sa att detta sprang upp. Portorlock springa ju alltid upp, och eleven tankte inte vidare pa saken, utan tryckte bara till det igen. Men da fragade kokerskan om han hade en orm i portoren. 
"Nej, jag har bara nagra vaxter," svarade eleven. – "Nog var det nagot, som rorde sig dar," envisades kokerskan. Eleven slog da upp locket for att visa henne, att hon misstog sig. "Se nu sjalv om..." 
Men langre hann han inte, for nu vagade inte parveln stanna langre i portoren, utan stod med ett sprang pa golvet och rusade ut. Pigorna hunno knappast att se vad det var, som sprang, men de skyndade efter i alla fall. 
Lararen stod annu och talade, nar han blev avbryten av hoga rop. "Ta fast honom, ta fast honom!" skreko de, som kommo fran koket, och alla de unga karlarna rusade efter parveln, som kilade undan fortare an en ratta. De forsokte att genskjuta honom i porten, men det var inte sa latt att fa fatt i en, som var sa liten, och han kom lyckligt ut i det fria. 
Parveln vagade inte springa nerat den oppna allen, utan vek av at annat hall. Han rusade genom tradgarden in pa bakgarden. Hela tiden jagade manniskorna efter honom under skrik och skratt. Den lilla stackaren flydde undan, allt vad han formadde, men det tycktes anda, som om manniskorna skulle vinna pa honom. 
Nar han ilade forbi en liten arbetarbostad, horde han en gas kackla och sag ett vitt dun ligga pa trappan. Dar, dar hade han gaskarlen! Han hade varit inne pa falskt spar forut. Han tankte inte mer pa pigor och karlar, som jagade honom sjalv, utan han klattrade uppfor trappan in i forstun. Langre kunde han inte komma, for stugdorren var last. Han horde hur gaskarlen skrek och jamrade sig dar innanfor, men han kunde inte fa upp dorren. Den stora jakten, som forfoljde honom sjalv, kom allt narmare, och inne i rummet skrek gaskarlen allt omkligare. I denna yttersta nod tog parveln antligen mod till sig och bultade pa dorren av alla krafter. 
Ett barn kom och oppnade, och parveln sag in i rummet. Mittpa golvet satt en kvinna, som holl fast gaskarlen for att klippa av honom hans vingpennor. Det var hennes barn, som hade hittat honom och hon ville inte gora honom nagot ont. Hon amnade slappa honom till sina egna gass, bara hon hade fatt klippa hans vingar, sa att han inte kunde flyga sin vag. Men varre olycka kunde knappast handa gaskarlen, och han skrek och jamrade sig av alla krafter. 
Och lycka var det, att kvinnan inte hade borjat klippningen tidigare. Nu hade bara tva pennor fallit for saxen, nar dorren oppnades, och den lilla parveln stod pa troskeln. Men en sadan som han hade kvinnan aldrig forr sett. Hon kunde inte tro annat, an att det var sjalvaste Goa-Nisse, och hon tappade saxen i forfaran, slog ihop handerna och glomde att halla fast gaskarlen. 
Sa snart denne kande sig fri, sprang han mot dorren. Han gav sig inte tid att stanna, men i forbifarten grep han parveln vid halslindningen och tog honom med sig. Och pa trappen slog han ut vingarna och for upp i luften. Pa samma gang gjorde han en grann svangning med halsen och satte ner parveln pa den dunglatta ryggen. 
Sa bar det av med dem i luften, och hela Vittskovle stod och stirrade efter dem. 
 
I Ovedsklostrets park
Hela den dagen, som gassen lekte med raven, lag pojken och sov i ett overgivet ekorrbo. Nar han vaknade framemot kvallen, var han ganska bekymrad. "Nu blir jag snart hemskickad, och da kan det nog inte undgas, att jag maste visa mig for far och mor", tankte han. 
Men nar han sokte upp vildgassen, som lago och badade i Vombsjon, sade ingen av dem ett ord om att han skulle resa. "De tycker kanske, att den vite ar for trott att fara hem med mig i kvall," tankte pojken. 
Nasta morgon voro gassen vakna i forsta dagningen langt fore soluppgangen. Nu kande pojken sig saker om det skulle bli hemresa av, men besynnerligt nog fingo bade han och den vita gaskarlen folja med de vilda pa deras morgontur. Pojken kunde rakt inte forsta vad som var orsaken till uppskovet, men sa funderade han ut, att vildgassen inte ville sanda bort gaskarlen pa en sa pass lang resa, innan denne hade fatt ata sig val matt. Hur som helst sa var han bara glad at var stund, som gick, innan han maste mota foraldrarna. 
Vildgassen foro fram over Ovedsklosters herrgard, som lag i en harlig park oster om sjon och sag mycket praktig ut med sitt stora slott, sin vackra, stenlagda bondgard, omgiven av laga murar och paviljonger, och sin fina, gammaldags tradgard med klippta hackar, tackta lovgangar, dammar, vattenkonster, harliga trad och ratskurna grasmattor, dar kantlisterna, stodo brokiga av varblommor.