Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

 
II. Akka fran Kebnekajse
 
Kvallen
Den stora tama gaskarlen, som hade foljt med upp i luften, kande sig mycket stolt over att fa fara fram och tillbaka over Soderslatt i sallskap med vildgassen och fora spektakel med tamfaglarna. Men hur lycklig han an var, kunde det inte hjalpas, att han borjade trottna frampa eftermiddagen. Han forsokte att ta djupare andetag och sla snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gaslangder efter de andra. 
Da de vildgassen, som flogo sist, markte, att den tame inte kunde folja med, borjade de ropa till den gasen, som for i spetsen av vinkeln och ledde taget: "Akka fran Kebnekajse! Akka fran Kebnekajse!" – "Vad vill ni mig?" fragade da forargasen. – "Den vite blir efter. Den vite blir efter." – "Sag honom, att det gar lattare att flyga fort an langsamt!" ropade forargasen och strackte pa som forut. 
Gaskarlen forsokte nog att folja radet och oka farten, men darvid blev han sa utmattad, att han sjonk anda ner mot de klippta piltraden, som kantade akrar och angar. 
"Akka, Akka, Akka fran Kebnekajse!" ropade da de, som flogo sist och sago hur svart han hade det. – "Vad vill ni nu igen?" fragade forargasen och lat fasligt vresig. – "Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden." – "Sag honom, att det gar lattare att flyga hogt an lagt!" ropade forargasen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan strackte pa som forut. 
Gaskarlen forsokte folja ocksa detta radet, men nar han ville hoja sig, blev han sa andfadd, att han holl pa att spranga brostet. 
"Akka, Akka!" ropade da de, som flogo sist. – "Kan ni inte lata mig flyga i fred?" fragade forargasen och lat mer otalig an forut. – "Den vite haller pa att storta. Den vite haller pa att storta." – "Sag honom, att den, som inte orkar folja med flocken, kan vanda om hem!" ropade forargasen. Och det foll henne visst inte in att sakta farten, utan hon strackte pa som forut. 
"Jasa, star det till pa det viset", tankte gaskarlen. Han begrep men ens, att vildgassen aldrig hade amnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifran pa lek. 
Han kande sig bra forargad over att krafterna nu skulle svika honom, sa att han inte fick visa de dar landstrykarna, att ocksa en tamgas kunde duga till nagot. Och det allra harmligaste var, att han hade rakat samman med Akka fran Kebnekajse. For sa tamgas han var, hade han hort talas om en forargas, som hette Akka och var mer an hundra ar gammal. Hon hade sa stort anseende, att de basta vildgass, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen hade ett sadant forakt for tamgass som Akka och hennes flock, och garna hade han velat visa dem, att han var deras jamlike. 
Han flog sakta efter de andra, medan han overlade med sig sjalv om han skulle vanda eller fortsatta. Da sade plotsligen den dar parveln, som han bar pa sin rygg: "Kara Marten gaskarl, du forstar val, att det ar omojligt for dig, som aldrig har flugit forr, att folja med vildgassen anda opp till Lappland. Ska du inte vanda om hem, innan du forstor dig?" 
Men husmanspojken var den varsta gaskarlen visste, och inte forr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde gora farden, an han beslot att halla ut. "Sager du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i forsta margelgrav, som vi far fram over," sade han och fick pa samma gang sadana krafter av forargelsen, att han borjade flyga nastan lika bra som nagon av de andra. 
Lange hade han nog inte kunnat fortsatta pa det viset, men det behovdes inte heller, darfor att nu sjonk solen hastigt, och just i solnedgangen satte gassen av ratt nerat. Och innan pojken och gaskarlen visste ordet av, stodo de pa stranden av Vomsjon. 
"Har ar det val allt meningen att vi ska stanna over natten," tankte pojken och sprang ner fran gaskarlens rygg. 
Han stod pa en smal sandstrand, och framfor honom lag en tamligen stor sjo. Den var stygg att se pa, for den var nastan alldeles tackt av en isskorpa, som var svartnad och ojamn och full av sprickor och hal, sasom det brukade vara med varis. Men isen hade nog inte lang tid igen. Den var redan landlos och hade runt omkring sig ett brett balte av svart, blankt vatten. Annu fanns den dock kvar och spred kold och vinterhemskhet over nejden. 
Pa andra sidan sjon tycktes det finnas oppen och ljus bygd, men dar gassen hade slagit ner, lag en stor tallplantering. Och det sag ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Overallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna lag det sno, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, sa att den var hard som is. 
Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks– och vinterland, och han kande sig sa angslig, att han hade velat storskrika. 
Han var hungrig. Han hade ingenting atit pa hela dagen. Men var skulle han ta mat ifran? Den vaxer ingenting atbart pa mark eller trad i mars manad. 
Ja, var skulle han fa mat ifran, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle badda hans sang, och vem skulle varma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom fran vilddjuren? 
For nu var solen borta, och nu kom det kold fran sjon, och morker sjonk ner fran himlen, och fasa smog fram i skymningens spar och i skogen borjade det att tassa och prassla. 
Nu var det forbi med det glada modet, som pojken hade kant, medan han var uppe i luften, och i sin angslan sag han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga andra att halla sig till. 
Da fick han se, att gaskarlen hade det annu samre an han sjalv. Han lag kvar pa samma stalle, dar han hade slagit ner, och det sag ut, som om han holl pa att do. Halsen lag slak utefter marken, ogonen voro slutna, och andedrakten kom bara som ett svagt vasande. 
"Kara Marten gaskarl," sade pojken, "forsok att fa dig en klunk vatten! Det ar inte tva steg till sjon." 
Men gaskarlen gjorde inte en rorelse. 
Pojken hade nog varit hard mot alla djur och mot gaskarlen ocksa forr i varlden, men nu tyckte han, att gaskarlen var det enda stod han hade, och han blev fasligt radd for att mista honom. Han borjade genast knuffa honom och skjuta pa honom for att fa honom ner till vattnet. Gaskarlen var stor och tung, sa att det blev ett drygt arbete for pojken, men till sist lyckades han. 
Gaskarlen kom ner i sjon med huvudet fore. Ett ogonblick lag han stilla i dyn, men snart stack han upp nabben, skakade vattnet ur ogonen och fnyste. Darpa sam han stolt in mellan vass och kaveldun. 
Vildgassen lago i sjon fore honom. De hade inte sett sig om varken efter gaskarlen eller gasryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lago de och sorplade i sig halvrutten nate och vattenklover. 
Den vita gaskarlen hade den lyckan att fa syn pa en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framfor pojken. "Har ska du fa, till tack for att du hjalpte mig ner i vattnet," sade han. 
Det var forsta gangen pa hela den dagen, som pojken horde ett vanligt ord. Han blev sa glad, att han hade velat sla armarna om halsen pa gaskarlen, men det kom han sig inte for med. Och at gavan blev han ocksa glad. Forst tyckte han nog, att det skulle vara omojligt att ata ra fisk, men sa fick han anda lust att forsoka. 
Han kande efter om han hade fatt slidkniven med sig, och som val var, hangde den kvar bak pa byxknappen, fast den var sa forminskad, att den inte var sa lang som en tandsticka. Na, den dugde i alla fall till att fjalla och rensa fisken med, och det drojde inte lange, innan abborren var uppaten. 
Da pojken val var matt, kande han sig allt skamsen over att han hade kunnat ata nagot ratt. "Det syns, att jag inte ar en manniska mer, utan en riktig tomte", tankte han. 
Hela tiden, som pojken at, stod gaskarlen tyst bredvid honom, men nar han hade svaljt sista biten, sade han med lag rost: "Det ar sa. att vi har rakat ut for ett morskt gasfolk, som foraktar all tamfagel." – "Ja, jag har nog markt det," sade pojken. – "Det skulle allt vara mycket hedersamt for mig, om jag kunde folja med dem anda opp till Lappland och visa dem, att ocksa en tamgas kan duga till nagot." – "Jaa," sade pojken och drog pa det, for han trodde inte, att gaskarlen kunde ga i land med detta, men han ville inte saga emot honom. – "Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam pa en sadan resa," sade gaskarlen, "utan jag vill fraga om inte du kunde folja med och hjalpa mig."