Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Nar pojken hade famnen full av torrt gras, knep gaskarlen tag i hans skjortlinning, lyfte honom och for ut pa isen, dar vildgassen redan stodo och sovo med nabben under vingen. 
"Bred nu ut graset pa isen, sa att jag far nagot att sta pa och inte fryser fast! Hjalp du mig, sa ska jag hjalpa dig! sade gaskarlen. 
Pojken gjorde sa, och nar han var fardig, grep gaskarlen honom an en gang vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge. "Dar tanker jag att du ska ligga varmt och bra," sade han och tryckte till med vingen. 
Pojken var sa inbaddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och skont lag han, och trott var han, och sov gjorde han inom ett ogonblick. 
 
Natten
Det ar en sanning, att is alltid ar trolos och ingenting att lita pa. Mitt i natten flyttade sig den landlosa isskorpan pa Vombsjon, sa att den pa ett stalle kom att stota intill stranden. Det hande sig nu, att Smirre rav, som da for tiden bodde pa ostra sidan om sjon i Ovedsklosters park, fick syn pa det stallet, nar han var ute pa sin nattjakt. Smirre hade sett vildgassen redan pa kvallen, men han hade inte vagat hoppas att kunna komma at nagon av dem. Han begav sig nu genast ut pa isen. 
Nar Smirre var vildgassen helt nara, rakade han att halka, sa att hans klor skrapade mot isen. Gassen vaknade och flaxade med vingarna for att kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem for snabb. Han slungade sig framat, som om han hade varit kastad, grep en gas vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen. 
Men denna natten voro inte vildgassen ensamma ute pa isen, utan de hade en manniska ibland sig, sa liten hon an var. Pojken hade vaknat vid det att gaskarlen hade slagit med vingarna. Han hade fallit ner pa isen och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting forstatt av all oron, forran han hade fatt se en liten lagbent hund springa bort over isen med en gas i munnen. 
Pojken skyndade genast efter for att ta gasen fran den dar hunden. Han horde nog, att gaskarlen ropade efter honom: "Akta dig, Tummetott! Akta dig!" Men pojken tyckte, att en sa liten hund behovde han val inte vara radd for, och stormade astad. 
Vildgasen, som Smirre rav slapade med sig, horde slamret, nar pojkens traskor slog mot isen, och hon kunde knappt tro sina oron. "Tanker den dar paveln ta mig fran raven?" undrade hon. Sa elandigt hon an hade det, borjade det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen pa henne, nastan som om hon hade skrattat. 
"Det forsta, som hander honom, blir, att han stupar ner i en spricka i isen," tankte hon. 
Men sa mork natten var, sag pojken tydligt alla de springor och hal, som funnos i isen, och tog djarva sprang over dem. Det kom sig darav, att han nu hade tomtarnas goda nattogon och kunde se i morkret. Han sag bade sjo och strand lika tydligt, som om det hade varit dager. 
Smirre rav lamnade isen, dar den stotte mot land, och just som han arbetade sig uppfor strandsluttningen, ropade pojken till honom: "Lagg ner gasen, din lymmel!" Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog sig inte tid att se sig om, utan bara okade farten. 
Raven begav sig nu in i en skog av stora, praktiga bokar, och pojken foljde efter utan en tanke pa att han kunde lopa nagon fara. Daremot tankte han hela tiden pa hur forsmadligt han hade blivit mottagen av vildgassen forra kvallen, och han ville bra garna visa dem, att en manniska anda ar litet former an allt annat skapat. 
Han ropade gang pa gang at den dar hunden for att fa honom att lagga ifran sig bytet. "Vad ar du for en hund, som inte skams for att stjala en hel gas?" sade han. "Lagg ner henne genast, annars ska du fa se vad stryk du far! Lagg ner henne, annars ska jag tala om for husbonden hur du bar dig at!" 
Da Smirre rav markte, att han blev tagen for en strykradd hund, fann han detta sa lojligt, att han holl pa att tappa gasen. Smirre var en storrovare, som inte nojde sig med att bara jaga rattor och sorkar pa akrarna, utan ocksa vagade sig fram till gardarna for att stjala hons och gass. Han visste, att han var fruktad over hela trakten. Nagot sa galet hade han inte hort, sedan han var en liten unge. 
Men pojken sprang sa fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo baklanges forbi honom, och han vann pa Smirre. Antligen var han honom sa nara, att han fick fatt i svansen. "Nu tar jag gasen ifran dig anda," ropade pojken och holl emot, sa mycket han kunde. Men han hade inte kraft nog att hejda Smirre. Raven ryckte honom med sig, sa att det torra boklovet yrde omkring honom. 
Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som forfoljde honom. Han stannade, lade ner gasen pa marken och stallde sig pa henne med framfotterna, for att hon inte skulle flyga sin vag. Han skulle just till att bita av henne strupen, men dessforinnan kunde han inte lata bli att retas lite med parveln. "Skynda dig bort och klaga for husbonden, for nu biter jag ihjal gasen! sade han. 
Den, som blev forvanad, nar han sag vilken spetsig nos och horde vilken hes och arg rost den hunden hade, som han hade forfoljt, det var allt pojken. Men han blev sa forargad ocksa over att raven gjorde narr av honom, att han inte tankte pa att bli radd. Han grep fastare om svansen, tog spanntag mot en bokrot, och just som raven holl gapet over gasens strupe, ryckte han till, allt vad han formadde. Smirre blev sa overraskad, att han lat sig dras baklanges ett par steg, och vildgasen blev fri. Hon flaxade tungt uppat. Hon hade ena vingen sarad, sa att hon knappast kunde bruka den, och dartill kom, att hon ingenting sag i nattmorkret i skogen, utan var sa hjalplos som en blind. Hon kunde darfor inte hjalpa pojken pa nagot satt, utan hon sokte sig upp genom ett hal i grentaket och flog ner till sjon igen. 
Men Smirre kastade sig mot pojken. "Far jag inte den ena, sa ska jag val ha den andra," sade han, och det hordes pa rosten hur ond han var. – "Nej, det ska du inte tro att du far," sade pojken och var helt upprymd, darfor att han hade raddat gasen. Han holl sig alltjamt fast i ravsvansen och svangde med den over at andra sidan, nar raven forsokte fanga honom. 
Det blev en dans i skogen, sa att boklovet yrde. Smirre svangde runt, runt, men svansen svangde ocksa, och pojken holl sig fast i den, sa att raven inte kunde gripa honom. 
Pojken var sa munter efter framgangen, att han till en borjan bara skrattade och gjorde narr av raven, men Smirre var ihardig, som gamla jagare bruka vara, och pojken borjade frukta, att han skulle bli fast till sist. 
Da fick han syn pa en liten ungbok, som hade skjutit i hojden sa smal som en sticka for att snart na upp i fria luften ovan grentaket, som de gamla bokarna bredde ut over den. Han slappte helt hastigt taget om ravsvansen och klattrade uppfor boken. Smirre rav var sa ivrig, att han fortfor att dansa runt efter svansen en lang stund. "Bry dig inte om att dansa langre!" sade pojken. 
Men Smirre kunde inte sta ut med den smaleken att inte fa makt med en sa liten parvel, och han lade sig nedanfor tradet for att vakta ut honom. Pojken hade det inte for gott, dar han satt och red pa en svag gren. Ungboken nadde annu inte upp till det hogsta grenvalvet. Inte kunde han komma over till ett annat trad, och inte vagade han sig ner till marken. 
Han fros sa, att han holl pa att stelna och slappa taget om grenen, och han var forfarligt somnig, men han tordes inte somna, av fruktan for att han skulle ramla ner. 
Det var otroligt sa kusligt det var att sitta sa dar nattetid ute i skogen. Han hade aldrig forr vetat vad det ville saga, att det var natt. Det var, som om hela varlden hade blivit forstenad och aldrig mer kunde komma till liv. 
Sa borjade det att dagas, och pojken blev glad, darfor att allting blev sig likt igen, fast kolden kandes annu vassare an forut under natten. 
Nar solen antligen steg upp, var den inte gul, utan rod. Pojken tyckte, att det sag ut, som om den voro ond, och han undrade vad den var ond for. Det var kanske darfor, att natten hade gjort det sa kallt och dystert pa jorden, medan solen hade varit borta.